Czesław Miłosz citerar titelpersonen i Thomas Manns novell Tonio Kröger. Om konstnären säger denne: ”Man måste vara något utommänskligt och omänskligt, man måste stå i ett underligt avlägset och objektivt förhållande till det mänskliga för att kunna leka med det, ja för att alls frestas att leka med det och framställa det på ett effektivt och estetiskt tilltalande sätt. Redan sinnet för stil, form och uttryck förutsätter ju detta kyliga och kräsna förhållande till det mänskliga, ja en viss mänsklig fattigdom och tomhet.” (Cit. i Jag är här. Essäer.)
Min egen kritik i denna blogg av creacionismo, den sydamerikanska riktning där konstverket sågs som en autonom skapelse och ett självändamål, och av den moderna finlandssvenska litteraturen, kunde formuleras på liknande vis.
Czesław Miłosz skriver att han med åren fått allt bättre förståelse för den uppfattning Tonio Kröger ger uttryck för.
En författare som Miłosz antagligen inte kände till, är Runar Schildt. I sina romaner och noveller ger han uttryck för samma tankar. Där är t ex författarjaget som kämpar med ett kapitel i sin roman – han får ingen inspiration till ett visst kapitel.
Så inträffar en tragisk drunkningsolycka som han blir vittne till. En liten gosse förolyckas och författaren registrerar noga de inblandades beteende och känslor – åskådarnas, moderns osv. Då infinner sig inspirationen!
Men hans egna känslor är döda.
Runar Schildt tog senare sitt eget liv, 38 år gammal. I Häxskogen beskriver han författarens verksamhet:
”Ingenting var honom heligt; han letade i hjärtats skummaste vrår liksom lumpsamlaren med sin vassa käpp påtar fram var användbar sak ur soptunnor och avträden. Vänners förtroenden, älskande kvinnors hemligaste viskningar, sitt eget hjärtas skyggaste drömmar och dess tarvligaste impulser, allt offrade han, allt kastade han utan betänkande i denna snygga hanterings sjudande smältdegel. – – –
I sanning, fjärran från borgerlig lycka och verkliga anständiga människors gemenskap står den stämplade person, som till sin enda uppgift har att framföda dylika råttor.”
En författare bär ansvar för sitt verk. Konstnärligheten, verkets fulländning, är ingen giltig eller tillräcklig förevändning för att säga vad som helst.
Och moderna författare ger uttryck för den moderna villfarelsen att det egna jagets nycker och deras tillfredsställande är det högsta goda. ”Om man inte skadar andra, kan man göra som man vill” – nej, du är inte en isolerad ö i världshavet utan ditt handlingssätt skadar alltid andra när det har själviskheten, ”självförverkligandet” och inte omsorgen om nästan som drivkraft.