Bland de få konstverk som hamnat innanför de väggar jag kallar mina, finns ett grafikblad med inspiration från mayaindianernas konst. Det för mina tankar till Guatemala, till den brokiga quetzalfågeln – känd från landets frimärken – och till Miguel Ángel Asturias.
Han är den femte diplomaten av de sex latinamerikanska författare vi hittills mött. Han är också nobelpristagare, år 1957 den första sydamerikanska efter Gabriela Mistral. Och han är liksom så många av sina likar fascinerade av våld och blod och av kommunismen.
Men han blev aldrig en verklig marxist. Sovjetunionen belönade honom med bl.a. Leninpriset men Asturias höll vänstern på avstånd.
Förutom politiken fanns det en omvälvande händelse i hans liv, den stora jordbävning som inträffade när han var aderton år gammal (han är född 1899). Efter detta fick han också uppleva militärdiktaturer i sitt hemland och USA exploaterade landet grundligt genom bolaget United Fruit och marionettregimer.
Om USA:s övergrepp handlar t ex novellerna i Week-end en Guatemala. Asturias odlar den s.k. magiska realismen, där allting inte förklaras enligt den rationalitet vi är vana vid. Det påstås att det är indianernas sätt att tänka, det kan vi ju inte veta, eftersom vi inte tänker så. Men saker och ting kan hända som inte kan inordnas i den aristoteliska logiken och saker och ting kan beskrivas på andra sätt.
Så är det ju exempelvis inte tiden som går utan det är klockorna och vi. Kanske finns det alltså också andra sätt att uppfatta detta.
Jag har aldrig varit i Guatemala och jag har aldrig varit på bio, enligt Harry Martinson är detta tydligen en brist i mitt liv:
Många som varit på bio tala
som om de varit i Guatemala.
Pojken som verkligen varit där borta
kommer bland alla därhemma till korta.
När han berättar om livet därute
sucka de: ”Ack om på bio vi sute.”
Dock vet jag vad våld är ty jag våndas under det varje dag och därför skriver jag.