Av ständig oro för stort och smått
jag blev allt mera en igelkott, skaldar Nils Ferlin.
Från Ferlin till Berlin (det är inte längre än från Karis till Paris): Isaiah Berlin har i Russian Thinkers en berömd essä med rubriken ”The Fox and the Hedgehog”.
Dessa nämns ju av Archilochos i en bevingad jambisk trimeter som Sture Linnér översätter så (Den gyllene lyran, s. 117): ”Räven vet många saker – igelkotten en, men en stor.”
Även om originaltexten är lättfattlig – πόλλ’ οἶδ’ ἀλώπηξ, ἀλλ’ ἐχῖνος ἓν μέγα – är den exakta innebörden omtvistad, som fallet är med så mycket av Archilochos’ produktion.
Den mångförslagne räven känner många tricks och konster till självförsvar men igelkotten vet ett enda, desto effektivare. Och Isaiah Berlin särskiljer i sin essä litteraturens rävar och igelkottar.
De senare har ett centralt tema som de för fram i alla sammanhang, de förra har många uppslag och kan rentav föra fram sinsemellan motstridiga idéer. Bland författare som han exemplifierar med finns två ryssar – Pusjkin är en räv, Dostojevskij en igelkott.
Hatets manifestationer är också utan tvivel mångahanda men dess drivkraft är en enda. Dostojevskijs syfte är att övervinna detta hat med kärlek, en kristen kärlek som inte söker sitt.