Det latinska ordet antenna betyder ”segelrå” och ordet användes först om insekternas känselspröt. Senare fick ordet sin andra användning inom radiotekniken.
Och Adam Zagajewski använder det säkerligen i båda betydelserna. I går [30/7] citerades dikterna om antennerna på Alperna. Men Zagajewski diktar oftast om mycket vardagligare ting som när han ger sina dikter namn efter de existerande gator han strövar på.
Och vilka förunderliga ting är inte TV-antennerna och hur få deras besjungare!
Det fanns (kanske det finns) fabriker som tillverkade falska antenner för dem som inte ville låta grannarna tro att de inte hade TV. I Ekenäs var parabolantennerna på balkongerna i höghusområdet de enda tecknen på att staden fått nya invånare. Och nog minns du hur det i Hangö gällde att rikta in den lilla antennen i fönstret så att signalerna från vattentornet skulle ge en skarp – eller åtminstone tillräckligt skarp – bild?
Överallt känner vi oss för och/eller tar in signaler.
Bara på Hitis råder radiotystnad. Inte ett pip låter ana förlåtelse och försoning utan fortsatta okynnesbesvär, fortsatt hårdhet är att vänta.
Varför kommer hon från Polen, Wisława Szymborska, i tankarna då man läser början av Zagajewskis långa dikt Anteny w deszczu? Är det blandningen av högt och lågt, vardagligt och djupsinnigt, färgrikedomen och – glädjen? Den är nästan szymborsksk, den korta replik som plötsligt möter mitt i den långa och vittomfamnande strömmen av impressionistiskt återgivna ord och iakttagelser i mänskovimlet:
– To pan tak lubi biblioteki?