Jag har tidigare haft anledning att återge Hans Ruins tankar om hatets väsen och uttryck.
I essäboken Världen i min fickspegel finns ett märkligt avsnitt om hans personliga helvete, ett slags bekännelse om privata förhållanden långt före sådant blev allmängods i litteraturen, författat av en man som både enligt eget och andras omdöme förhöll sig sakligt och med ett behärskat omdöme till tillvarons fenomen.
Också Hans Ruin plågades på sin ö av en närstående som drevs av ett aldrig stillat hat.
Han reflekterar över vad detta innebär för släktens historia och framför allt över sin egen inställning till detta. Och han redogör för en märklig upptäckt, anteckningar från den skyldigas penna som han får läsa långt efter hennes död.
Där skymtar – eventuellt, någon visshet i saken kan han aldrig få – en tragedi som kunde förklara personlighetens skevhet och missväxt hos henne som hatar.
För den som befinner sig nära hatets pulserande centrum är det svårt att förhålla sig objektivt. Det är ju egna barn, egna närstående som drabbas och lider, hon som hatar river upp en lång rämna i livets väv för flera generationer.
Det finns ingen hatets gemenskap men det finns en de drabbades gemenskap. Ofta nog är tyvärr illgärningsmännen och -kvinnorna mera och bättre organiserade än offren – som Hans Ruin konstaterade i det förstnämnda citatet.