Av hänsyn till närstående och andra måste jag avstå från att i detalj beskriva hur hon som hatar utövat sitt våld under det gångna kvartsseklet. Allt kännetecknas av en ond vilja, ett hat som förefaller som ett kompakt mörker utan några glimtar av ljus.
Betecknande är de ord jag nyligen fick höra av en vän med sorg: ”När jag någon gång har det riktigt svårt, tänker jag på hur du har det.”
Ett liv under hatets färla är tungt. Det tyngsta är naturligtvis detta, att hon som hatar har möjligheten att lägga av sig sin ondska som ett klädesplagg men ändå inte gör det. Hon kunde säga: Nu slutar jag. Hon kunde meddela att hon inte längre ämnar hålla fast vid sin ondska.
I min verksamhet har jag mött mänskor som utfört onda handlingar, psykopater som verkar kunna genomföra de grövsta våldsdåd av en stundens ingivelse. Men jag har inte mött någon hos vilken kontrasten är så stor och uppenbar mellan det normala livet och våldshandlingarna som hos henne som hatar på ett sätt som fortgår år efter år, decennium efter decennium. Det är inget impulsivt känsloutbrott – det är en beräknande, varaktig ondska.
Varför skriva en bok om henne som hatar? Varför ge spridning åt en deprimerande levnadssaga?
Orsaken är naturligtvis att hoppet finns kvar hos oss så länge vi lever. Även om släkt- och familjeband medvetet förstörts och rivits sönder, vill jag en gång vila i samma grav som hon som hatar och som avgav eden inför Gud om livslång trohet och kärlek.
Våra barn, barnbarn, våra efterkommande i nya generationer skall kunna se och erfara att hatet och ondskan endast hör det jordiska livet till och att ”graven allt förliker”, som skalden säger.
Jag vandrar nuförtiden på en gravgård i en känsla av upprymdhet: det är verkligen sant, jag skall verkligen en gång bli fri från det hat som drabbat mig, jag skall inte längre behöva betungas av det, natt och dag!
Men framför allt hoppas jag och ber som många av mina vänner med mig, att den dag hon lägger hatet ifrån sig som en utnött klädnad skall gry under min livstid. Att våra barn och efterkommande skall få uppleva den stora stund när hon vänder sig till mig och säger: Välkommen hem!
Allt jag skrivit om henne som hatar, i tryck och i virtuell form, är öppet för rättelser och ändringar. Jag har också riktat flera brev med begäran om bemötanden till henne som hatar själv. Hennes kommentarer och genmälen publiceras utan ändringar också här – om hennes förakt en gång medger henne att träda ens i skriftlig beröring med den hon hatar.