I vårt hem i Hitis hade vi en gång glädjen att ha en av samtidens främsta lutherska teologer som gäst. Det omdömet om Tom G A Hardt delas knappast av dagens avfallna folkkyrkor eller teologiska fakulteter men bland de bibeltrogna räknas han med rätta till de stora.
Tom Hardt har översatt och kommenterat en annan stor teologs, Franz Piepers, Kristen dogmatik. I avsnittet Om nattvarden heter det: ”Till nattvarden skall endast sådana kristna admitteras, som ej gjort sig skyldiga till en offentlig anstöt, som de först måste göra avbön för.” (S. 620f.)
Nattvarden är en måltid för syndare – men endast för syndare som ångrar sig. Jag har varnat henne som hatar för de andliga följderna av att ta emot Kristi kropp och blod i medvetande om att hon lever i en dödssynd hon inte ångrat – och till ångern hör bön om förlåtelse och försoning med den drabbade.
Jag kan nämligen föreställa mig att hon som hatar ännu besöker gudstjänster och kristna sammankomster, kanske också medverkar på något sätt med musikackompanjemang eller annat. På en liten ort – en ö – där kyrksamheten är stor, kan sådant tänkas. Men en obotfärdig som tar emot nattvarden äter och dricker en dom över sig, förhärdar sig i det allra heligaste.
Att folkkyrkopräster skulle varna henne kan man inte förvänta sig. De har tvingats till förnekelse när de fick sitt ämbete och de trogna teologerna rensas bort under studietiden, senast i förhör före prästvigningen.
Bibeln talar ofta om skuld och insikt om skulden: ”Adam, var är du?”. Och Abels blod ”ropar från jorden” till den landsflyktige brodermördaren Kain.
Vårt samvete, Guds röst i mänskohjärtat, får aldrig tystas ner.
Först på insikten om skulden kan förlåtelse och upprättelse följa. Den förlorade sonen ”kom till sig själv” där bland de andra svinen i främmande land. Tulltjänstemannen Sackeus lovade i sin glädje att betala tillbaka allt han med orätt tillskansat sig. Äktenskapsbryterskan som skulle möta sitt rättvisa dödsstraff, fick av Jesus höra orden ”inte heller jag dömer dig”. Jesus visste av sig själv vad som är i mänskan, säger Skriften. Han ser hennes ånger och Han kan förlåta också denna grova synd. Han säger: ”Gå, och synda inte härefter!”
Min mor talade aldrig illa om henne som hatar. Men ofta sade hon: ”Du måste förstå att hon har en annan bakgrund.”
Ja, den bakgrunden tecknade jag något av i det första kapitlet. Det var alkoholism (med konformism), sprit och pornografi, lösa förbindelser. När jag mötte henne som hatar och vi gifte oss, tog jag det som en självklarhet att sådant inte skulle förekomma i vårt gemensamma hem. Hon berättade ju att hon varit aktiv i kyrkan.
Men så fort jag var borta, gav hon som hatar barnen andra förhållningsregler. Spriten släpptes in i vårt hem. Utom- och föräktenskapliga förbindelser, sådana jag senare fick veta att hon själv hade haft, blev tillåtna och rentav ansedda som normala.
Spriten flödade också under min studietid. På folkakademin Lärkkulla, där deltog jag inte själv i orgierna. På universitetet – där smakade jag på sprit, också tillsammans med henne som hatar. Sedan kom jag som redaktör för studenttidningen att få en inblick i nationslivet och därefter smakade den inte längre.
Men spriten blir verkligt ond i sällskap med konformismen, upphöjd till en avgud. Visst kunde hennes mor skryta och berömma sig av originalitet och konstnärlighet. Men det var alltid en bohème i plast, en fri tillvaro med noga inrutade tider för mat och sömn mellan utsvävningarna, en frigjordhet som var mycket strikt bunden vid det som den likasinnade omgivningen kunde tåla utan att störas.
”Hon är svag”, sade min mor också om henne som hatar – i förlåtande ton. Samma omdöme avgav en psykiater. Svag och obalanserad, utan kärna, utan ett eget äkta jag.
Den förlorade sonen måste komma till sig själv innan han sade: ”Jag vill stå upp och gå tillbaka.” Hon som hatar söker käppar och kryckor. Naturen? Sällskapsdjur? Meditation? Konst, i någon form? Fotografering, musik, litteratur…
Hon kommer inte att finna sig själv i något av allt detta. Hon kommer, i bästa fall, att upptäcka den stora tomheten i sin själ och av denna skrämmande syn få kraft att säga: ”Jag vill stå upp och gå tillbaka!”
Det finns många som ber för detta. De har hört talas om henne som hatar och vad hon gjort, de förfasas över hennes handlingssätt. Vetskapen om förbönerna kunde vara ett verkligt stöd för henne i tillfrisknandet – men förkastar hon också det, förlitar hon sig i stället på rön som genomborrar handen där hon haltar vidare?
Min bön och övertygelse har tagit sig formen av denna skrift. Hon måste ensam gå igenom. Men omkring sig har Camilla en sky av vittnen, mångas varma böner, verkligt medlidande mitt i förfäran över hennes ondskas djup och varaktighet.
OBS! Texten i bloggen avviker något från den tryckta versionen, dock inte i sak utan det är fråga om mindre stilistiska ändringar.