Om hustru och barn säger Skriften följande:
”Den som funnit en hustru har funnit något gott, han har fått nåd ifrån HERREN.” (Ords. 18:22)
”Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön.” (Ps. 127:3)
Så mycket större är olyckan för den som funnit en ond och svekfull hustru, en som till allt annat ont lagt det att hon fråntagit en far hans barn.
Hur kan en hustru svika en ed inför Gud om livslång trohet?
Ja, nere i själens dunkla svinstia bor Hatet och Sveket grannar.
Ingendera är mycket för umgänge med andra men ändå ser man dem alltid tillsammans. De kan helt enkelt inte undvara varandras sällskap. Utan sin granne skulle vardera bryta ihop, förminskas och förintas.
Att så är fallet ser man tydligast genom att jämföra med deras motsats, som är Kärleken. Om denna heter det i Skriften: ”Kärleken är tålmodig och god. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor. 13:4, 7)
Hatet och Sveket är invalider. De är förkrympta och förvridna – och då avser jag inte kroppen. Hon som hatar hade en makaber uppväxt, enligt vad hon själv berättat i friskare stunder.
Även om ondskan till sitt väsen är oförklarlig, obegriplig, vill man ändå söka orsaker till en ond mänskas fall.
Hon som hatar hade en far som ärvde ett företag som han förstörde med dryckenskap och utsvävningar. Hon berättade att hon som liten bl.a. skickades att inhandla pornografiska tidningar för hans räkning – själv skämdes han för att göra det och hon var för liten för att begripa vad som hände och hur hon utnyttjades.
Modern hade ständigt huvudvärk och barnen – hon som hatar har en yngre bror – fick ständiga tillsägelser att hålla sig tysta och stilla, för mamma hade huvudvärk. Dessa uppgifter om föräldrarna är vad hon som hatar själv uppger – en sådan brasklapp är nödvändig. Jag har uppmanat henne att rätta till dem, om de är felaktiga, om jag missförstått.
Mycket riktigt blev det också skilsmässa omsider. Ingendera av föräldrarna bekände en kristen tro – även om modern var församlingsanställd i statskyrkan! – och därför kunde de ge ett sådant fruktansvärt arv vidare till henne som hatar.
Och hon som hatar ger det i sin tur vidare till sina barn och barnbarn. Skulle hon tillfrågas, skulle hon bedyra att hon älskar dem.
Men hon vet inte vad hon gör – och detta är det enda som kan sägas till hennes försvar, fast det inte är något försvar.
Föräldrarna har jag träffat och vill inte förtala dem. Det jag skriver är vad hon som hatar själv har berättat. Ingen av oss vet vad vi gör eller kan råda över sitt handlande. Därför har vi vägledning och bud i Skriften.
När hon som hatar insjuknade akut i sitt hat och sitt svek, kom det också som en följd av hennes hat till Skriftens klara ord. Hon lät sig villigt förledas av djävlar i den yttre församlingen, på övligt sätt förklädda till änglar och ljusvarelser. Det fanns några kvinnor på Hitis som var särskilt angelägna om att vårt äktenskap skulle trasas sönder. De hade själva genomlevt skilsmässor och olyckliga äktenskap, det verkade som om det gav dem något slags lättnad att också fördärva andras.
Hatet och sveket trivs med det yttre skenet. När vi träffades fann jag ofta hennes umgänge med släktingarna vara främmande. Tillgjorda och konstlade lät deras inbördes fraser och hälsningar. Förtjusta pip och till intet förpliktande tacksägelser och välsignelser lät som om de dolde en glödande illvilja under skalet.
Men jag tror inte att de verkligen hatade varandra. De hade bara lärt sig att det var så man uttryckte sig och betedde sig – på ett annat sätt än jag i min barndomsfamilj. Hon som hatar hade ingen anledning till och inget att vinna på hat till sin bror eller sina föräldrar och hat och svek söker ju alltid sitt.
Faderns livsföring till det yttre och moderns ängsligt ombonade allt-i-plast-tillvaro förenades på ett olyckligt sätt i henne som hatar när hon som hatar fick egna barn. Hennes omsorg om dem blev ängsligt överdriven och hennes benägenhet att vilja ensam äga dem blev sjuklig och riktade sig mot mig.
Barnen har ju en far! Så fick det inte vara, hatet och sveket kan inte dela sitt med någon annan.
Under en sjukhusvistelse fick jag märka hur innehållet i de pliktskyldiga meddelandena hemifrån från henne som hatar efterhand förändrades. Barnen var inte längre mina. De var små – men det hette allt oftare: vi tycker så, vi vill det och det. Och detta alltså i motsats till faderns, till min åsikt eller vilja!
Att sådant är ödesdigert för barn är självklart men ofrånkomligt. Ingen mänska är fullkomlig, även hon som hatar har ljusare stunder då hon ser och inser sin själsliga misär. Men hon är en vanskapt krympling till själen och hon saknar kraft att resa sig. I stället väljer hon självömkans väg och depressionen.
Allt detta skriver jag med omtanke om henne som hatar. Jag är övertygad om att hon kan bli frisk. Mycket är förstört och förlorat för alltid men det viktigaste är enligt Jesu ord att själen kan räddas.
Många mänskor har berättat för mig att de ber för henne.