Påvesekten publicerade en lista över förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, i olika upplagor mellan åren 1557 och 1948. År 1966 upphörde bruket av index.
Ars longa, vita brevis. Det skulle verkligen finnas behov av ett index men mänskors ondska gör att sådana i praktiken inte är användbara.
Det är klart att förekomsten av index gör att intresset för de förbjudna böckerna ökar men det problemet är inte så sensationellt eller viktigt som man tycker om att göra det i karikerande framställningar. Tanken är ju den att ansvarsfulla läsare skulle vägledas av ansvarsfulla bedömare. Och de som vill ha snusk och undermålig moral finner den ändå alltid.
Det är bara en variant av samma princip när jag låter min läsning ledas av föräldrar, lärare i skolan, universitetsprofessorer osv. Alla läsare styrs ju til syvende og sidst av andras bedömningar – om inte annars, så av förlagschefernas beslut att låta publicera eller inte publicera ett manuskript.
För egen del väljer jag att tiga om vissa författare och verk. Det är också en orsak till att jag inte i större utsträckning berör modern finlandssvensk litteratur, även om den ju annars borde ligga mig närmast om hjärtat. Detta påpekande för att min aversion och därav följande relativa okunskap påtalats.