Camilo José Cela var en litteraturens enfant terrible, som blev ökänd för de friheter han tog sig i livet utanför litteraturen och som genomförde olika radikala stilexperiment. Ett exempel är att skriva en roman med en enda mening som sträcker sig över flera än hundra tryckta sidor.
Celas Pascual Duartes familj från 1942 var det första exemplet på ”tremendismo”, en stil som karakteriseras av våld och groteskeri. Huvudpersonen, Pascal Duarte, väntar på avrättning i sin cell och berättar där sin tragiska historia. (Jag kommer att tänka på den orättvist bortglömde finlandssvenske författaren Walentin Chorells roman Calibans dag, omnämnd tidigare också här.)
Ändå är det ingen obehaglig bok eller obehaglig författare. Trots att Pascual Duarte tycks sakna samvete och aldrig ångrar sig, kan man ändå ana författarens medkänsla och förståelse mitt i skildringen av råheten och våldet. Litteraturen är som bäst när författaren omfattar vad Lars Ahlin kallade förbönens estetik. Han lyfter då fram sina medmänskor i all deras skröplighet och vädjar till Gud: ”Så illa ställt är det med oss, förlåt för Kristi skull!”
Det finns familjer där verkligheten karakteriseras av ”tremendismo”. Där hon som hatar aldrig förtröttas i sina ansträngningar att göra ont och alla familjemedlemmar lider. Ett enda ord av och om förlåtelse och försoning kunde hela – men hon har valt den Ondes sida. Hon tiger, i självrättfärdighet och djupaste feghet.
På något sätt kan böcker som denna förklara hur detta vansinniga våld uppkommer – men förstå det kan man ändå aldrig. Det livsförgörande hatet har sin särskilda logik eller brist på sådan.