Kõikidest valudest,
mis meid valdavad,
varem või hiljem
me valime ühe,
millel me laseme
endasse valguda
ning meie vaimu
vormida. See
ongi me saatus,
me enesevalu;
see on me sisim
sisu ja vorm.
Tanken att vi bland livets alla smärtor utväljer en, som vi låter forma våra liv – den är bestickande men är den sann?
Doris Kareva är en av de populäraste estniska poeterna just nu. Hon mötte svårigheter under den kommunistiska regimen trots att hon inte är en utpräglat samhällsideologisk diktare.
Hennes dikter är i stället mera centrallyriska, det är en tanke eller idé eller stämning som utmejslas i en avslipad form.
Kanske är det också så hon tänker sig smärtan. Men för den som drabbats av ondskan ter sig i stället hon som hatar som den som låter sitt liv styras, av hatets vanvettiga logik.
Vanvettig, därför att den naturligtvis också drabbar henne själv. Men när man vant sig vid att hata blir tydligen också hatet införlivat i ens inre värld på så sätt att man inte tål att mista det. Att frånsäga sig det skulle naturligtvis innebära en lättnad – men en olidlig lättnad, väven av lögner som bär upp detta hat skulle brista och rämna och det gör alltför ont.
Då väljer hon som hatar att hellre leva vidare i hat och depression. Hon har valt sitt ’öde’ i ordets rätta bemärkelse: en vidskeplig term för jagets inkrökthet i sig självt, en de fegas tillflykt som ingenting säger om liv och frihet, ansvar och mod.