En vandring i den estniska litteraturen startar lämpligen med Lydia Koidula. Hon är en klassiker på samma sätt som J L Runeberg eller Zacharias Topelius hos oss. Även om man ville frånkänna henne den äran – fast ingen vill det veterligen – lever hon i så många citat och anspelningar att kännedom om hennes verk är nödvändig.
Hennes ”Mo isamaa on minu arm!” förväxlas ofta med Estlands nationalsång och liknar den även:
Mo isamaa on minu arm,
kel südant annud ma,
sull’ laulan ma, mo ülem õnn,
mo õitsev Eestimaa!
So valu südames mul keeb,
so õnn ja rõõm mind rõõmsaks teeb,
mo isamaa!
Mo isamaa on minu arm,
ei teda jäta ma,
ja peaks sada surma ma
seepärast surema!
Kas laimab võera kadedus,
sa siiski elad südames,
mo isamaa!
Mo isamaa on minu arm
ja tahan puhkada,
so rüppe heidan unele,
mo püha Eestimaa!
So linnud und mull’ laulavad,
mo põrmust lilled õitsetad,
mo isamaa!
Att Gustav Ernesaks tonsatt dikten gör sitt till för dess popularitet. Därtill kommer sångens starka ställning i Estland. Under den ryska tiden blev sångfesterna manifestationer också för frihetsviljan och fortfarande är den unisona sången ett estniskt särdrag.
Johann Gottfried Seume skrev: ”Wo man singet, lass dich ruhig nieder / Ohne Furcht, was man im Lande glaubt; / Wo man singet, wird kein Mensch beraubt; / Bösewichter haben keine Lieder.”
Men som vi vet har också hatet sina marschsånger.