Avantgarde kallade sig många litterära grupper särskilt kring förra sekelskiftet. Man ville strida framom främsta linjen. Framtiden kommer med fötterna först, sade Diktonius, men han ville åtminstone utgöra dess stortå.
”Die Eule der Minerva beginnt erst mit der einbrechenden Dämmerung ihren Flug”, skrev Hegel.
En av Krisztina Tóths strecknoveller handlar om frontlinjen. Det är en ung flicka på pionjärläger. Slottet där de skall vistas ser inte ut som ett slott – och pionjärerna ser inte ut och beter sig inte som den socialistiska framtidens unga hjältar.
Och inte bara Östeuropas framtids – den monumentala, s.k. ”realistiska” framställningen av de unga hjältarna är ju påfallande likartad under Hitler och Stalin.
Varför vill författarna vara en förtrupp, varför vill de sia om framtiden, varför belönas de för sin förmåga att sia om det som komma skall?
Krisztina Tóths sensocialistiska Ungern är en grå stat med en grå verklighet. ”Grau, teurer Freund, ist alle Theorie”, säger Mefistofeles redan hos Goethe.
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
skrev Esais Tegnér i Mjeltsjukan.
All färg i världen finns i en enskild mänskas handling av mod inför hatet. Grå är depressionens och hatets färg. Grå är också de röda pionjärflaggorna i Ungern.