Det öppna samhället berördes igår och i samband med temat Polens litteratur för det tankarna till Leszek Kołakowski, den ledande polska filosofen under 1900-talet.
Även om han inte florerat som skönlitterär författare har hans filosofi skönlitterära kvaliteter. Man kunde gällande honom travestera Miłosz’ omdöme om sig själv: varken den tyska ordningen eller den ryska själen.
Kołakowski var en uppburen marxistisk filosof vid universitetet i Warszawa då han efter att ha försvarat två unga doktorander avskedades och tvingades emigrera. Han blev senare professor bl.a. i Oxford. Han övergav småningom marxismen, intresserade sig alltmer för religionsfilosofi och bekände sig till kristen tro.
Han har kritiserat tendensen att absolutifiera något samhälleligt system eller någon social ordning. Hos Hans Ruin hittar jag denna dag en formulering som påminner om min egen i ett tidigare blogginlägg: ”Godheten är till sitt väsen vag, svävande, mänsklig, den organiserar sig inte som ondskan. Därför dukar godheten under, kan inte bjuda motstånd. Ondskan är fyrkantig på något vis, geometrisk, lik den makedoniska falangen.” (Uppbrott och återkomst, s 168)
Därför kan en mänskas hat lätt omvandlas och transformeras till ett institutionellt hat. Själva byråkratin ger hatet ramar och stadga och tjänstemännen mångfaldigar villigt dess verkningar och slagkraft – under sken av att bara göra sin plikt och under det att de själva tror sig göra den och inget annat.
Kołakowski talade om ett ”ymnighetshorn” i filosofin – något förenklat menade han att det är möjligt att uppdriva hur många argument som helst för vilken tes som helst.
Filosofin erbjuder ingen räddning. Samvetet gör det.