Det var inte någon vanlig penal, en penal vilken som helst.
Det var en penal med Walt Disneyfigurer och en magnetknapp som stängde locket. Inuti den fanns olika fack för pennor, radergummin, linjaler m.m.
Den tillhörde en pojke vars far var en känd politiker och penalen var utländsk.
Krisztina Tóths andra novell har underrubriken Riktlinjen och den handlar om skuld. Någon har tagit penalen och läraren anställer ett förhör med klassen. Ingen går hem förrän saken är uppklarad.
Och huvudpersonen, den flicka som berättar, finner till slut att en främmande kropp som tillhör henne reser sig upp i bänken och en röst som är hennes säger, för att få ett slut på det: ”Det var jag.”
Var det hon? Det kanske saknar betydelse. Det är livets riktlinje som anges. Det är i skuld och i ansvar vi lever våra liv. De mångas skuld är den enskildes, den enskilde är en av många.
Men detta utspelas i en socialistisk stat med ett socialistiskt förflutet. Kollektivet är allt, kollektivet tål inga förbrytelser.
Det finns många olika slags uppfattningar om rättvisa i världen. Det finns grupper där hämnd utkrävs för ett dråp och rättvisa skipas när en medlem i den ”skyldiga” familjen dödas. Den kristna synen på skulden är individuell: ”Du är den mannen” säger profeten Natan till konung David efter att ha berättat om den rike mannen som tog den fattiges lamm och efter att David lovat att utan misskund straffa förbrytaren.
Du är den kvinnan. Du är den mannen.
Förlåtelsens tilltal är också andra person singularis. Det hjälper inte att andra betett sig lika illa eller värre.