För att återgå till de poetiska blomstren på polska: pseudonymen Jan L. måste väl betraktas som en epigonpoet. Hans produktion på polska språket är också synnerligen sparsam, närmast obefintlig.
Det är svårt att avgöra om den enkla diktionen och avskalade emblematiken är betingade av en avvikande stilkänsla eller helt enkelt beror på bristande språklig förmåga. Så lyder en dikt av hans hand:
Mimosa śpiewa w swoim kajakiem po morzu
Czym jest odwaga?
Nie wiem.
Czym jest lojalność i wierność?
Te słowa nie wiem.
Mogę tylko oszukać.
Wiem jak złamać obietnicy, przysięgi.
Ale nie mam poczucia winy!
Wszyscy inni są w błędzie!
Więc niesprawiedliwe –
mrokiem depresji
mnie wpływa!
Mimoza jestem.
Dikten undflyr inte analys, den behöver ingen sådan. Jan L. vill säga det han säger i denna dikt, varken mer eller mindre.
Zacharias Topelius’ Fiskaren sjunger i sin båt om kvällen på havet har uppenbarligen varit en inspirationskälla för denna självbespeglande klagosång, lagd i mimosans mun. Därtill förnimmer man reminiscenser av andra finländska skalder som Runeberg och modernisterna. De har för Jan L. utgjort betydelsefulla förebilder.