Varför är svenska detektivromaner så dåliga?
Det är lätt att tidsbestämma ”guldåldern”. Det var under 40-, 50- och 60-talen som H.-K. Rönblom, Stieg Trenter och Maria Lang skrev sina bästa böcker.
Redan titelromanen till denna blogg, Maria Langs Camilla vid skiljevägen, hör till nedgångsperioden. Orsaken? Den framgår av det följande.
Adam Zagajewski påpekar att författandet av detektivromaner kräver en viss tankens frihet, eller kanske rörlighet, som inte existerar i totalitära stater. Där står det nämligen alltid från början klart vem som är den skyldiga: det är Staten.
Och när de totalitära tendenserna i Sverige skärpte sitt grepp med socialdemokratins långa maktinnehav och sextiotalisternas frammarsch, stod det också från början klart att Samhället måste vara boven. De rent litterära kriterierna hade ersatts av de politiskt korrekta. Och så är det än idag, i än högre grad.
Kan ni se något särskilt i de’?
Nu säljs svenska detektivromaner i stora upplagor och de är alla lika varandra som bär. Det finns smultron och det finns jordgubbar, vissa namn syns oftare i rubrikerna, men personligen har jag inte orkat genom en enda sådan ”deckare” på mycket länge.
Stieg Trenter och H.-K. Rönblom förstod detektivromanens särart. Den är inte en officiell redogörelse för ett mordfall och den är inte en samhällstillvänd betraktelse. På samma sätt som centrallyriken egentligen är omöjlig att definiera till sitt väsen – det är bara så, att det finns poeter som slår an de rätta strängarna.
Adam Zagajewskis essäer är uppslagsrika och insiktsfulla, sådana som essäer skall vara. Vad är en essä? Vet inte. Men vi gräver vidare i Polen. Han har tankar också om temat för denna blogg, hatet och våldet.