Pessoas heteronymer sätter naturligtvis det antagandet i fråga, att man kan fastställa en okänd författares identitet med språkanalys.
Stil, ordfrekvens, preferens för verb kontra substantiv, allt sådant skulle bidra till att teckna auktors statistiska porträtt.
En anonym bloggförfattare skulle också kunna identifieras… Den som känner vissa av mina idiosynkrasier (sådana som att jag hatar parenteser) skulle kunna härleda min person från min text.
Pessoa tycks mena att detta inte är möjligt. Men på ett sådant antagande grundar sig exempelvis den nyare bibelkritikens ”landvinningar”, som excellerar i att tillskriva Bibelns böcker olika upphovsmän och källor och datera dem så sent som möjligt.
Är det då möjligt att förvända sin stil och uttryckssätt för att dölja sin identitet eller på ett subtilt sätt tillvita någon annan författarskapet med ty åtföljande ansvar?
Ett populärt grepp i skönlitteraturen är att författaren låter förstå att han publicerar ett eller flera manuskript som råkat komma honom tillhanda. (Vi har här mött detta hos E.T.A. Hoffmann, Miguel de Unamuno, Olle Hedberg m.fl. Thomas Carlyles Sartor resartus ger redan i titeln nyckeln till ”intrigen”.)
Tänk om Bo Bergmans dikt Marionetterna handlar om författaren själv och hans uppdiktade gestalter? (Om oss själva skriver vi ju alla i någon mening, också när vi inte avser att göra det.) Med en hälsning åt Fernando Pessoa och alla andra framtida och samtida skribenter som ägnar sig åt skrivandets fåfängliga möda. Allt är ju dock väderkvarnar under solen.
Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck i trådar.
Du åldrige herre i himlens sal,
när ska du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allting tar slut
och människosläktet får sova ut,
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.