Gustaf Frödings långa dikt Balen har underrubriken En hjältedikt och den handlar om en yngling som går på Frimurarelogens bal i Karlstad. ”Som världserfaren kritisk pessimist / jag fann det hela tomt och fult och trist”.
Men när den vördnadsvärda fru Ugglas dotterdotter fröken Elsa Örn anländer, förändras bilden: ”Och med detsamma var det mig, som allt / tog gladare och skönare gestalt, / musiken ljöd mer musikaliskt ren / och mera ljust och klart blev gasens sken, / och mitt förakt för mänskorna tog slut, / och länets hövding såg rätt klyftig ut — ”.
Hjälten bjuder upp fröken Elsa till en misslyckad polka som han efteråt försöker rädda med ett anförande: ”Då föll det plötsligt på mig ett begär / att vara tragisk som prins Hamlet är, / den dystert sköne galenskapsaktörn — ” och han levererar en utläggning om alltings fåfänglighet som slutar:
Ni tror er famna glädjen här på balen
— det är en skalle av en död, ni kysst!
Vi söka njutningen, vi finna kvalen,
vi tro på kärnan och vi äta skalen”
– då sade fröken ängsligt: ”Är ni galen?”
och det blev plötsligt mycket, mycket tyst.
Den calderonska tanken om livet som en dröm ger inte uttryck för något slags verklig insikt i tingens beskaffenhet utan för en livskänsla, en trött uppgivenhet. Den säger mycket om livet i Spanien på 1600-talet, den spanska litteraturens guldålder – mer om detta tema senare. Hamlets monolog säger oss också mera om Hamlet själv (Shakespeare) än om tillvarons struktur.
Men vi kan fly vårt ansvar med en fix idé, en föreställning vi gjort oss om andra och oss själva. Hon som hatar har fastnat i sitt hat. Och fastän jorden snurrar vidare, fastän mänskliga konstellationer växlar, fastän barn och barnbarn blir vuxna och omvärlden ändrar gestalt, är hennes hat den evigt oföränderliga axel som hennes klot kringsnurrar.
Balens hjälte gör ett sista försök att rädda sin ära:
Sen sade jag: ”Ja, när förnuftet frossar
som gam på lever, då är vanvett sunt,
när livets glädje sista sol förblossar,
är galenskapen frälsarn, som förlossar”
men det är nu enkelt för det sunda förnuftets röst att vederlägga honom:
då sade fröken: ”Ja, för sjuka gossar,
för unga flickor är alltsammans strunt!”
Och i fortsättningen berättas hur hjälten – liksom den unge mannen i Lycksalighetens ö – själv inser detta. Han vill sörja sitt misslyckande avgrundsdjupt men finner att han inte kan, han är alltför ung. I stället valsar han bort i lyckodrömmar om Elsa Örn.
Vem håller upp en spegel för henne som hatar? Och säger: det är du som lever i en falsk föreställning, inte den du hatar.