Låt oss flyga till Spanien. I Bilbao levde för länge sedan en man – don Miguel hette han.
Miguel de Unamuno var en originell filosof och skriftställare. I Niebla, som han kallar en ”nivola” till åtskillnad från en novell, har den rike och tankfulle unge Augusto förälskat sig i Eugenia efter att ha sett henne på en promenad i staden. Han friar till henne men blir avvisad, eftersom hon är förälskad i den avsigkomne Mauricio.
Augusto möter också en annan ung kvinna, Rosario, som får honom att grubbla över huruvida han alls är förälskad i Eugenia – men plötsligt accepterar Eugenia att bli hans maka. Kort före bröllopet skall stå, får dock Augusto ett brev där Eugenia meddelar att hon lämnar honom för Mauricio.
Augusto beslutar att ta sitt liv. Men han är en eftertänksam ung man och konsulterar först Miguel de Unamuno, dvs. författaren till nivolan. Denne har nämligen publicerat en artikel om självmord och kan anses vara expert på saken.
Under samtalet framgår det att Augusto är en fiktiv karaktär, skapad av Unamuno. Alltså kan han inte ta livet av sig! Augusto protesterar men vet innerst inne att detta är sant. Han försvarar sig: kanske Unamuno själv bara är en figur i Guds drömmar? Hur som helst, Augusto dör.
I bokens slut överlägger Unamuno med sig själv om det lämpliga i att väcka Augusto till liv igen.
Epilogen, i form av ett liktal, levereras av Augustos hund Orfeo. Ett utdrag: ”Ã!Que extraño animal e el hombre! No hay modo de saber lo que quiere, — si es qué lo sabe el mismo.”
Om man så vill, kan man se Unamunos bok som ett led i en spansk tradition att skriva om livet som en dröm – eller som om livet vore en dröm. Men denna lek tjänar syftet att påminna oss om allvaret i alla våra handlingar.
Vi kommer en gång att stå till svars både för de små förseelserna och för det stora sveket.