Den 4 maj citerades här Gustaf Frödings ”hjältedikt” Balen, där den unge mannen framför en monolog om alltings onödighet för sin beundrade:
Jag såg mot golvet mörkt och tungt jag sade:
”Ni söker döva sorgen med ett skratt,
ni hör till dem, som ännu äro glade
i bilans skugga som Scheherazade,
när dag till dag av hotat liv hon lade
med hjälp av dikt, förlängd från natt till natt.
Men tingens lag den lyss på ingen saga
och smeks ej blid av någon flickas hand,
och den sultanen kan ej dikt bedraga,
han slår de starka och han slår de svaga,
han är Samúm, vad hjälper le och klaga
mot ökenstormens virvelhav av sand.”
Scheherazade skulle efter en natt med den persiske storkungen Shahriâr dödas men lyckades ständigt fördröja verkställandet av domen genom att berätta sagor. När morgonen kom, hade konungen ännu inte fått höra slutet på historien och uppsköt därför avrättningen i tusen och ett dygn.
Ibland kan litteraturen tjäna som en sådan räddningsplanka. När livet fått ett obotligt sår, när tillvaron inte längre är en obestämd framtid utan en daglig och nattlig kamp för att ännu en gång se gryningsljuset, då kan läsandet eller berättandet vara medlet att överleva.
Så var det uttryckligen för Marcel Reich-Ranicki, som vi tidigare citerade. Så var det för många andra författare. Ordet ”text” har samma etymologi som textilier eller vävnader. Att läsa är att plocka – klossarna med namnet Lego har sitt namn av latinets ord för både ’jag plockar’ och ’jag läser’. Vi plockar bokstäver och sammanfogar dem i mönster som ger ett slags provisorisk begriplighet och förståelighet åt den tillvaro som hatet vill krossa, och hon som hatar.
Nej, ”tingens lag den lyss på ingen saga”. Men att leva är en plikt och, som Edith Södergran säger, ”ingenting är äckligare än död för egen hand”.