På cafét där jag bor såg jag en skymt. Jag reste mig och följde den.
Skymten gick in i skogen. Här är blandskog med björkar, pinjer och eukalyptus. Yorubastammens revir tar vid på andra sidan Långgatan och jag ser en pemmikan lyfta med tunga vingslag över den svarta tjärnen. Skymten är fortfarande avlägsen men jag tycker att den allt mera ter sig som en fråga. Det är liksom något spörjande, dröjande i de tunga stegen. Man kunde ta den för en aning…
Till ackompanjemang av syrsor och mandariner vimlar det av fisk i den lilla sjön. En himmelsblå eka som stöts ut från stranden stryker propellern för inlandsvinden och jag minns nu att jag inte drack ur kaffet.
– Hej, skymt! hör jag en grov röst som återför mig till verkligheten. Skymten står där i samspråk med en negress och tant från Örnsköldsvik eller kanske Sundsvall. Det är något gäckande i skymtens tonfall som får mig att grubbla över meningen med denna utfärd.
Elva dagar senare – efter att ha passerat en nedlagd bomullsfabrik och ett litet drömslott av russin (det är så litet att det inte finns i Melanders konversationslexikon) – har jag bildat mig en betydligt klarare föreställning om skymten. Det är tydligt att den i sin helhet är en interrogativ konception, en trankil motsvarighet till ord alt. begrepp som på franska kan uttryckas med ”que?” eller på latin med frågeordet ”qui?”.
Så jag undrar: vad gäller saken? Vad är denna skymt, vad är dess innersta väsen, dess Lebenswelt, varför existerar den?
Och den blir mig inte svaret skyldig. Frågan, säger skymten, frågan som i allt högre grad kommit att uppta mig liksom många andra läsare, kan sammanfattas med orden: Var tar de allt ifrån?
Jag menar då romanförfattare och skribenter av alla slag. En alkoholiserad poet jag känner hävdar att det emanerar från det undermedvetna. Han skriver en musikal och han är just nu sysselsatt med att söka efter en person som kan spela saxofon. Idag, sade han, är det Finlands flaggas dag. Han firar den inte, så inte heller jag. (Det finns inget skäl.)
Om Malvina Ebenholtz (hon från Ö-vik) firar sin flagga den 6 juni, kan jag inte veta. (Det finns antagligen lika litet skäl.) Det var första gången jag hörde talas om henne ovan. Hon hör inte till min bekantskapskrets, ty hon använder aldrig kolon i direkt anföring.
Bara ”pratminus”.