– Kaffet var svagt, skrev jag.
– Jag tyckte det var bra, skrev hon. Men bullen var väl god?
– God? Den var hård och torr!
– Den var som de brukar på caféer. Den var inte dyr i alla fall.
– Inte? Jag skulle aldrig betala sådana svindelsummor för oätligt bröd!
– De måste ju också leva. Det var ungefär samma pris som på andra ställen.
– Hur räknar du? Jag råkar veta att de köper gårdagens överblivna bröd från konkurrenten på andra sidan vägen och sedan slår de på femtio procent!
– Nu överdriver du. Och det var ju jag som betalade, så du led ingen förlust.
– Ingen förlust? Tror du att jag kunde sitta lugn på deras obekväma stol när jag tänkte på bedrägeriet! Jag förlorade mitt goda humör och det…
– Nästa gång kan jag bjuda dig på ett bättre ställe.
– Finns inte! Finns inte något bra ställe i hela staden. Man måste resa över hundra kilometer fram och tillbaka för att få drägligt kaffe.
– Du får åka med mig.
– Tror du att jag har tid för sådant! Bloggen väntar. Och jag behöver nio-tio timmars sömn.
– Om du vill kan jag komma hem till dig med det.
– Och vem städar inför besöket? Disponenten? Gårdskarlen? Nej, det var ett ohyggligt påhitt av dig, detta med kaffet. Jag säger ärligt att jag likar dig inte!
– Uppriktighet är en god sak. Alla har vi våra dåliga sidor.
– Nej, du utmärker dig nog framom alla andra i uselhet.
– Tråkigt att du tycker det.
– Tråkigt! Tror du att du kommer från ditt ansvar med ordet ’tråkigt’! Du förpestar mitt liv och andras. Du bjuder på kaffe som smakar pyton, kaffebröd – som du täcks kalla ’bulle’ – som får alla plomber att lossna och sedan sitter du och skrattar hånfullt i en mjugg du har i köksskåpet. Jag vet nog…
(För att undvika att läsaren identifierar den inblandade personen har jag i ovanstående ersatt verklighetens tacksägelser och det-var-så-lite-så-betygelser med en helt fiktiv dialog.)