Där är det ju, det lilla kapellet vid sjön.
Sjön är blå, kapellet bondrött och blommor spirar i gräset utanför. Allt är som förr.
Ändå är inte allting som förr.
Jag hade en gång en vän – ja, kanske är han fortfarande min vän? Jag tror att vänskap inte föråldras utan består genom åren om den inte bryts. (Det är bara en teori jag har.)
Vi åkte bil här, det var jag som körde. Han såg kapellet och då sade han: Här skall jag gifta mig!
– Med vem då? undrade jag. Kanske litet oförsynt av mig, men jag menade inget illa.
Det visste han inte. Han grubblade en stund och sedan visste han svaret:
– Med Elfrida!
Han frågade Elfrida men Elfrida ville inte. Några år senare träffade jag Elfrida och då var hon gift med en annan.
Jag har inte hört av min vän sedan vi var skolkamrater. Kanske har han funnit en annan och gift sig med henne.
Det blåser sakta in mot land. Här är rätt idylliskt.