Jag strövar omkring bland mycket gamla minnen, sådana som uppstod under en tid långt före mig.
I detta fyrkantiga, vita, rappade hus har jag aldrig bott. Kanske har det en innertrappa med många trappsteg till vilken man går in på mitten av baksidan. Kanske finns högst uppe lackerade räcken av trä, och där ligger måhända en man med sjuka ben. Han är alkoholist och han stadgade sig så ofta med en sup att han slutligen inte mera kunde hålla sig stående.
Hon som finner att hon var hans ovärdiga fästmö, är också död nu.
Men nästa minne bor i ett skolhus, en röd träbyggnad på en kulle bland fält och åkrar. Där har jag inte suttit i skolsalen på kvällen när Missionsförbundet hade möte och lyssnat till officerens vädjande röst. Han hörde till Frälsningsarmén och var barnfödd på denna ort. I Missionshuset har jag inte heller varit. Bygget påbörjades vid denna tid, det ligger på andra sidan av den slingrande byvägen.
Här fanns ingen järnväg lik den – numera är persontrafiken nedlagd – där ett ungt par strax efter kriget fraktade sina möbler från hennes föräldrahem för att bosätta sig i en förort till Den stora staden. Jag hörde därför inte heller konduktörens beklagande tillrättavisning; men han tog inte extra betalt för stolar, lådor och ett litet bord.
Och till sist ett minne från ett blekgult trähus i en sluttning vid landsvägen norrut. Jag slog inte av misstag sönder en liten glasflaska med parfym, föreställande Eiffeltornet. Men att far i huset just då var nere vid fjärden och fiskade, det minns jag och det vet jag med säkerhet. Allt annat är osäkert, kanske en dröm, kanske inte.