En av Krisztina Tóths noveller handlar – bland annat – om zonbiljetter, om brott på linjen, strecket eller sträckan, och hur det överbyggs.
En pojke har skaffat en fullständig uppsättning av de olika biljetter som erfordras för att kontrollanten skall kunna duperas. Novellen har ett säreget slut: hans far väcker honom och säger att de ändå kommer att få fast honom, det gör de alltid.
De mest oväntade händelser kan väcka gamla minnen till liv, gamla händelser, gamla traumata. Man har utarbetat strategier för att hålla dem på avstånd i vardagen och i vaket tillstånd men de bryter plötsligt in från ett oväntat håll. I detta fall gäller det antagligen minnen som hänför sig till det socialistiska samhällets repressalier.
Sedan berättade han denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Han kom och letade efter frukt på det, men han fann ingen. Då sade han till trädgårdsmästaren: I tre år har jag nu kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet, men jag hittar ingen. Hugg bort det! Varför ska det få suga ut jorden ?
Men trädgårdsmästaren svarade: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt runt det och gödslat. Kanske bär det frukt nästa år? Om inte, kan du hugga bort det.” (Luk. 13:6-9)
Att skildra ondska och hat är ett tröstlös företag, likaså att läsa om det. Men vi vandrar omkring, omkring, i väntan på att en stråle av samvetet bryter in i mörkret.