I samband med en jabb om norsk litteratur lovade jag återkomma till en roman om en idrottsman [17.8.]. Det är Miklós Mészölys Az atléta halala, En idrottsmans död.
EXKURSION: I titeln har vi ett av de få finsk-ugriska lånorden i svenskan. Ungerskans hal är ”samma ord” som finskans kuolla = dö, kuolen = jag dör, vilket via finskan kommit in i svensk stockholmsslang i uttryck som kola av, kola vippen.
Det är den plötsligt avlidne löparstjärnan Bálint Özes kvinnliga vän Hildi som författar levnadsbeskrivningen. Av egna minnen, av Bálints berättelser, av tillgängliga fragment försöker hon sammanfoga en helgjuten berättelse om denna mänska. Och i detta framgår författarens, Miklós Mészölys grubbel över språkets möjligheter. Kan vi över huvud säga något om världen, om mänskorna? När boken äntligen är färdig, har två av Bálint Özes idrottsvänner hunnit före och Hildis bok blir inte tryckt. De har inte tvivlat på sin förmåga att berätta om verkligheten sådan den var och på att de kände Bálint tillräckligt väl för att kunna redogöra för hans liv.
Det är författaren, reflektionen och eftertanken som förlorar. Den tvärsäkra självsäkerheten tar hem spelet.
Men Bálint Öze själv? Han dör med sekundklockan i ett krampaktigt grepp. Hans karriär kräver uppoffringar och han är en mänska med både tilldragande och frånstötande egenskaper.
Var det värt?
- ”Idrott är att hinna före / till ett fånigt litet snöre.”
- ”Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl.”
Ett av dessa citat härstammar från Pierre de Coubertin. Idrotten är en bild av all fåfäng ävlan mänskan gör sig under solen. Löparen löper. Hon som hatar, när och vårdar sitt hat. Skriftställaren skriver.