Det vågräta strecket, nivån, är beteckningen för den längsta av novellerna i Krisztina Tóths Vonalkód. Den handlar om – ja, vad handlar den om?
En kvinna åker till Japan. En fras ur en turistbroschyr om den höga nivån på servicen upprepas några gånger i texten.
Framme på flygfältet råkar hon ut för kontroller, hårda och omänskliga, kafkaliknande. Men när detta väl är passerat går alla hennes tankar och strävanden ut på att gömma lappar som hon en gång skrev som önskningar riktade till sin älskade. Gömma och glömma.
Denna dubbelhet, gömmandet och glömmandet, är central. Hon gör sig av med sina minnen rent fysiskt genom att deponera dem på i hennes tycke symboliskt lämpliga ställen – men hon blir ändå inte av med dem.
Welcome to Japan! Leende och bugande hotellpersonal, förundrade japaner – eller de känslolösa kontrollanterna – betraktar förvånat hennes bemödande. Hon är nu i en helt annan värld än det grå Ungern – eller hon borde vara i en annan värld. Men mänskornas egenskaper är desamma bakom fasaden.
När hon reser tillbaka är hennes ärende både förrättat och oförrättat, om det nu var för detta ärendes skull hon reste iväg från Ungern eller anlände till Japan.
Att fly eller inte fly? Hatet är en flykt från mänskors gemenskap men också från sanningen om det egna jaget. Hon som hatar tror att hon kan glömma sitt svek men det finns uppskrivet.
Att bränna eller begrava lapparna gör saken bara värre. Då lever texterna i minnet, i drömmarna, i samvetet som aldrig kan tystas helt. Den psykiatriska vårdpersonalen bugar och ler, medicinutskrivningen fungerar, men – depressionen förstår inte sin plikt att skingras, inte ens fast hon rest till ett land med högre servicenivå, inte ens fast hon betalat för sig. Welcome to Japan! Welcome to Japan!.