Strecknätet eller linjenätet är underrubriken för följande novell av Krisztina Tóth. Den handlar, med en oöversättlig ordlek, om en svart snögubbe. Men begriplig är skildringen av unga pojkars tillvaro i socialismens Ungern.
Exploatering av naturen, miljöförstöring, var godtagen i planekonomin för att man skulle hinna ifatt Västs ekonomiska försprång.
Men där vi hör om enskilda miljökatastrofer i det forna östblocket är den kapitalistiska ideologin på lång sikt förödande oförenlig med hela vår överlevnad.
Paulus skriver: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet .
Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.” (Rom. 8:18ff)
Redan i mänsklighetens första tider, vid syndafallet, blev marken förbannad för mänskans skull. Hatets raster lades över jorden.
De svarta snögubbarna är en följd av hatet, avunden, konkurrensen, jakten på ekonomisk vinning.
Den kan aldrig besegras. Förnuftets röst kommer aldrig att tala högre än begärets i mänskornas värld. Hon som hatar är och förblir förebilden.
”Lyft upp era ögon till himlen, och se på jorden därunder. Ty himlen skall försvinna som en rök och jorden nötas ut som en klädnad. Dess invånare skall dö som mygg. Men min frälsning skall förbli för evigt, min rättfärdighet skall inte brytas ner.” (Jesaja 51:6)