( Ännu en fri översättning av en av István Örkénys minutnoveller, denna har namnet Hem: )
Flickan var bara fyra år, hennes minnesbilder var säkert fortfarande osorterade, då hennes mor, för att förklara den kommande förändringen, förde henne fram till taggtrådsstängslet och visade henne på vagnarna som stod längre bort.
-Är du inte glad? undrade hon. Det tåget för oss hem.
-Än sedan då?
-Sedan är vi hemma.
-Vad betyder det att vara hemma? frågade flickan.
-Det är där vi bodde förut.
-Vad finns där?
-Kommer du ännu ihåg din nalle? Och kanske finns dockorna också kvar.
-Mamma, frågade barnet. -Finns det vakter hemma också?
-Det finns det inte.
-Men kan man då, frågade flickan, – rymma?
– – –
István Örkény var med om två världskrig, fångläger och socialistisk diktatur i sitt hemland Ungern.
Samma känsla kan en okänd skribent erfara idag i ett demokratisk land i Väst, då han med våld berövats sina barn och sitt hem.