– Se! sade han.
Och där flög vilda gäss över oss där vi stod.
Han berättade varifrån de kom och vart de var på väg. Var morgon flög de över himlen, var afton vände de åter.
Hans ögon speglade de vilda gässen. Där bodde i blicken en förfärande mildhet. Jag kände igen honom, det var ett år eller flera sedan senast. Han hade ytterligare lösgjort sig från livet.
Han kom nog inte ihåg mig. Det var en tragisk händelse i hans liv han berättade om den gången. Nu var han mycket fri och mycket bedrövad. Han log inte en gång men det var värme och känsla i hans röst.
– Svanar också, sade han.
Vi stod vid en busshållplats, på väg åt skilda håll i det jordiska. Han hade bara gott att berätta om dem han nämnde och enbart goda ting fanns att se i naturen. ”Gå dit och vänta”, sade han, ”pizzerians innehavare är en mycket vänlig man! Där får du sitta.” Och snart är det vår. Våren är så vacker!
För det återstod ännu trettioåtta minuter.
Han steg på sin buss. Med sorg i blicken vände han sig till chauffören för att berätta vart han skulle, han talade som en mänska vänder sig till en mänska.
Ibland drar de över himlen, sådana som han. Men vad det kostat.