Gustaf Fröding skrev om stänk och flikar av liv som sköljs upp på livsens stränder.
Kunde ögat skåda
bilden av det hela,
kunde örat höra
strängarna, som spela
huvudmelodin,
kunde sedan båda
konstfullt sammanföra
allt i symfonin,
visste då vårt öga,
visste då vårt öra
att det högsta höga
och det lägsta låga,
våra tankar våga
dröjande beröra,
såsom toner höra
med i harmonin.
Vad menar han? Kanske satt Fröding någon gång på R-kiosken i Alberga i duggregn i mars och väntade på att något stort skulle ske.
En kilometer längre bort finns en travbana – Vermo.
Bakom min rygg sitter någon som med mobiltelefonen lyssnar på travreferat.
Jag vänder blicken en aning bakåt, helt litet, bara så mycket att jag ser glansen i bakkappan på hans svarta lågskor.
En värld av kunskap sätts i detsamma samman för mig av dessa syn- och kunskapsfragment – rösten i mobilen, den ort där jag befinner mig, en kvadratcentimeter av en sko sedd bakifrån. Av dessa stänk gör jag mig en bild av mannen. Den visar sig fullständigt riktig när jag omsider vänder mig helt om och ser honom på det vanliga sättet. Jag kunde tilltala honom med ett släktnamn – med stor chans att träffa rätt. (Åtminstone har han någon nära anförvant med det namnet.)
Mycket är det inte som behövs. (Fritt efter Fröding.)