Ett myrstråk stryker genom Krisztina Tóths femte novell. Det kliar och klådar och förruttnelse och död följer.
Termiter är inga myror men fiktion behöver inte betungas av fakta. Tóth Krisztinas myror är biologiska myror men termiterna är för mig sinnebilden av de myror som befolkar hennes text, kryper mellan bokstäverna och bygger bo mellan raderna.
I dagarna har jag mottagit dödshot som har sin yttersta orsak i skvallermyror, ogrundade anklagelser som ätit sig in i skallen på okritiska åhörare.
Kräken kryper och krälar och kravlar kring i kretsen av alltför villiga lyssnare. Det finns inga ekologiska bekämpningsmedel utan skvaller måste bekämpas på Herkules’ vis.
Den lerneiska månghövdade hydran fick två nya för varje huvud som höggs av. När Hercule Poirot ville kröna sin livsgärning med att följa sin antika namne i spåren, var det dödligt skvaller och förtal som utgjorde dessa nya huvuden. Och Poirot satte stopp för nytillskotten genom att hugga av det första och ursprungliga.
Hon som hatar har inte formulerat detta skvaller men hon påbörjade den process som möjliggjorde och befrämjade det.
Vad vore hatet om mänskan inte kunde tala och missbruka sin tunga?