En dag i mars – tänk, just i mars! – hände det att en inflytelserik person gick och dog sig.
Sådant händer ibland och det följer en oskriven lag, som kallas ”världens gång”. Jag brukar inte kommentera enskilda instanser av denna och inte heller nu vet jag vem det var som dött.
Det är något annat jag tänker på.
Jag gick förbi gravgården och jag såg bilarna. De stod överallt. Hade de alla fått parkeringsböter, hade dessa sammanlagda uppgått till ett stort belopp.
Men vem ger begravningsgäster bötesförelägganden en solig förmiddag i mars i en liten stad?
När halte Eriksson dog, var det ingen som tittade till hans bår. Ändå väntade honom uppståndelsen och salighet.
Utanför kretsen av de närmast sörjande, vem bryr sig egentligen längre om en inflytelserik person som är död? Då kan det kan vara viktigare att bevista ceremonin.
När jag kommit nära butiken såg jag att en gammal kvinna stannade, lutade sig mot sin rollator och tittade på något vid trottoaren.
När jag kom närmare, såg jag också sparvarna.
Dem hade jag inte sett om inte hon hade stannat.