Jag har klottrat i en bok.
Jag har klottrat i en bok som inte är min egendom. Jag har gjort mig skyldig till åverkan på allmän egendom, jag har medvetet begått detta brott efter många, många år av oförvitligt lånande på kommunala bibliotek.
Det var en essäsamling och den handlade om kristen tro. Inte vet jag varför jag lånade den, för sådant brukar inte båda gott. Författaren var till råga på allt en kvinnlig kulturpersonlighet.
Nu lider jag av skov av neurotisk läsning vilket innebär att jag inte gärna lämnar någon bok på hälft. Kanske är det något slags allmän sparsamhet fast ingen lider av att jag slår igen den efter åtta sidor. Kanske är det en oreflekterad tanke: biblioteksverksamheten är en förmån som inte kan tas för given, vi finländare bör vara tacksamma och bruka gåvan rätt. Ty u-barnen kanske i denna stund gråter efter något läsvärt…
Det visade sig vara tantreligion, fullkomligt värdelös tantreligion från början till slut. Jesu milda lära, alla religioners lika värde, osv, osv. Meditation.
Nu, värderade herr inre åklagare, vill jag till slut anföra två förmildrande omständigheter innan straffet avkunnas:
– Det var bara blyertspenna jag använde.
– En tidigare läsare – läsarinna, vågar jag påstå – hade gjort många flera, uppskattande kommentarer i marginalen på samma sätt. Medan jag fattade mig mycket kort.
Vad jag skrev?
Det ser du om du lånar den.