Änkefru Memoria Melin visade mig sitt kylskåp. Där fanns ingen mat.
”Jag är gammal och nu lever jag på minnen”, gnolade hon med darrande stämma. I skåpet fanns gamla papperslappar och gulnade ark, där fanns en mängd små föremål, stenar, torkade blommor och mycket annat.
Det förvånade mig, ur rent näringsfysiologisk synpunkt, att ett sådant liv är möjligt.
I fru Memorias frysfack fanns hennes allra äldsta minne, en blöja från 1937. Den tar hon inte fram i värmen men hon visade mig några papperslappar.
– Här, sade hon, är min första gasräkning. Här är kvittot från blomsteraffären vid krigsslutet 1945. En biljett från Olympiska spelen i Helsingfors. Det där fotografiet är från ditt ettårskalas. Här är en pressad vitsippa från…
Stenarna var plockade på diverse känslomättade platser. En bit av Berlinmuren hade någon bedragerska stulit och bytt ut mot en vanlig sten. Men minnena kunde skurkan inte fara iväg med…
Fru Memoria har vatten i bostaden även om hon inte dricker det utan får sitt vätskebehov tillfredsställt av barndomens somrar vid en insjö i Toijala. Hon bjöd dock mig på ett glas.
I sanning en märklig tillvaro!
Men gamla schlagrar innehåller mera sanning än man skulle tro. Omkostnaderna blir också små.
Hemkommen slog jag av värmen och letade på YouTube. Där fanns en sång som hette ”Du är solen i mitt liv”.
Den fungerade inte. Men det kan bero på den kyla hon visat mig på sistone.