Småskolan var ett trivsamt gammalt hus och det stod på en backe utan omgivande, synliga stängsel. Jag skulle egentligen ha inlett med bekännelsen att jag nu, nära livets slut, insett att jag tyckte om den tiden. Men man får bara inte börja en skrivelse med ’jag’.
Men dessa stängsel lät vår välmenande lärarinna oss internalisera i stället.
Först det här med punkterna. Hade man något att säga, skulle detta avslutas med en punkt. Var det ens avsikt att något skulle följa i omedelbar och logisk anslutning till det sagda, skulle meningen avslutas med kolon. Det betyder ”nu kommer det något”.
Lilla Leif markerade och avbröt henne, vilket egentligen inte var tillåtet.
– Kolon, sade han ängsligt. Kolon!
Sedan kommatecknet. Det kan användas vid uppräkningar. Ett, två, tre. Tankstreck – ja, dem tillägnade jag mig med en alldeles särskild iver. (I hög ålder har jag äntligen fått bruk för dem.)
Runt skolgården löpte en hög betongmur av parenteser. Små citationstecken, både enkla och dubbla, hade spetats ner i murbruket på krönet och gjorde den omöjlig att forcera. Inte ens efter skoldagens slut vågade någon av oss försöket att klättra över.
På den tiden var skoldagarna mycket långa – tjugo, ja, trettio år hörde till vanligheten.
Uppfostran är egentligen en ganska enkel sak. Man gör som andra och som man blivit tillsagd.
Avfostran är mycket svårare.
Men. Nu, kan jag ”då” äntligen. Pusta… UT!!!? Fri. Från – hämningar & tryckande; band.