”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud.” (Luk. 9:58)
Den första av Krisztina Tóths noveller har ”Gränslinje” som underrubrik, rubriken är Nyckellös, en fyraårings benämning på de bostadslösa.
En gång invigdes ett församlingshem i Österbotten och prästen uppehöll sig länge och vältaligt vid hur alla församlingsbor nu verkligen skulle få känna det som sitt hem!
Frågan blev fri. Min lillasyster undrade: ”Får vi egen nyckel?”
Hon som hatar tog nycklarna också till mitt hem. Och när jag vandrat mellan härbärgen i Helsingfors i arbete bland de utslagna, har jag sett hur viktigt det är att kunna stänga dörren till sitt eget rum.
I och utanför ortens två stora matbutiker sitter och står alkoholister och missbrukare på rad. En osynlig linje skiljer dem från de hedervärda medborgarna. Skiljelinjen finns inte målad på golv eller väggar men vi känner streckkoden, vi vet var den går. Jaget och maskerna, skrev Erving Goffman om – på engelska The Presentation of Self in Everyday Life.
I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll –
Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår –
Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind –
I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.
(Nils Ferlin)
Nattmissionären Arvid von Martens berättar hur han hittade en lapp på en avfallscontainer i Helsingfors: Arska on kotona. Många rika äger ingen sådan skylt att haka på sin grind eller att visa i sin blick.