Jorden runt har jag aldrig rest.
Inte heller har jag besökt alla de forna kommunistländerna i Europa efter Sovjetunionens sönderfall.
Från mitt första besök i Paris har jag därför inget som helst minne av någon sentimentalt-litterär vandring längs kajerna. Latinkvarteren har lämnat mig oberörd. Upp på toppen av Eiffeltornet har jag inte inte vågat mig.
Men i Kaskö har jag varit mera än de flesta.
Jag har sett trollsländor en kväll i augusti på Vargberget. Och skulle någon vilja förhäva sig genom att berätta om den märkliga kvarnen vid Backfors, så: där har jag också varit. (Dessa två attraktioner hör Närpes till men till Kaskö är det inte lång väg från dem.)
Troligen redan förut, för så gammal är jag verkligen nu.
I Kaskö fanns en ny kyrka och en gammal samskola. Kyrkan är inte längre ny men skolan är fortfarande gammal. Så motsägelsefull är Tiden.
Ja, det är verkligen så länge sedan att där fanns en bank: KOP. I den bankens dörrar har jag smällt och det med faderligt godkännande. Ty jag satt i hans famn, han var direktör och jag var bara ny.
I Kaskö dog min farfar. Så ny var jag, att jag ingenting bevarat i minnet av honom. Också min farmor dog i Kaskö – jag minns begravningen.
Det var kallt och gatorna var tomma. Tre söner stod vid graven. En vände tillbaka och grät. Det var min far.
Sedan gick de alla sin väg. Ingen, ingen blev kvar – inte ens jag.
Men jag har varit i Kaskö!