Då allt skryt är mig lika fjärran som Västanfjärd från New Hampshire, inskränker jag mig till blotta omnämnandet av att jag för någon månad sedan färdades 13 nautiska mil i ett sträck med kajak.
Det var mellan en stor och en liten sjö i vårt insjösystem och klockan var omkring tolv på dagen då jag vände kajaken på rätt köl och anträdde färden. Den har uppochnedvänd stått tjudrad medelst råbandsknop på en enkel lina vid en alm på stranden, utan låsanordningar, och det har jag inte tidigare nämnt därför att även om jag nu inte tror att du skulle kunna tänkas stjäla den så är det närmast för att någon av mina värderade läsare kan vara så lösmynt att han eller hon i ren och oavsiktlig distraktion nämner detta faktum inklusive koordinater inom hörhåll för en långfingrad individ.
Som sedan tar den.
Vid starten rådde lätt dis och dimma och temperaturen var strax över nollpunkten. Som jag just simmat i sagda sjö, var min kroppstemperatur inte mycket högre, men kajkandet främjar cirkulationen.
Själva färden skedde utan större motigheter. Ungefär halvvägs var jag tvungen att slacka på gajen i tacklingen under ett uppehåll men i stort hade tågvirket klarat kylan väl.
Temperaturen var oförändrad men skymningen hade fallit när jag omsider nådde målet.
Sedan lyfte vi min kajak av släpkärran och jag tackade Leif för transporten.