Hildur har en syster som skall bli vanvårdare.
Det är den första kullen på fjorton som utbildas i Yrkeshögskolan. Beteckningen är ny men yrket är ju ett av världens äldsta (jordbrukare var det första).
Det är de nya och sterila höghusområdena som framtvingat denna nya yrkeskategori. Hildurs syster lär sig att strö ut traditionella fimpar i polerade trapphus och portgångar, att så ut maskrosor, att hänga urblekta tröjor på tork i antenner osv. Uppgifterna är många och varierande.
När jag kom gående, höll hon på att sparka sönder ett litet källarfönster tillsammans med sin handledare. En stor och grov duk lades framför fönstret och med tunga och trubbiga arbetsskor gällde det att sparka med kraft och snabbt dra foten tillbaka. Skärvorna kan ge skador även om fönstret är förstärkt med ett fint ståltrådsnät.
Det var tid för kafferast, de satte sig mitt i rabatten och berättade om utbildningen. Behovet av vanvårdare är stort – i de nya monstruösa glashusen man bjuder ut längs järnvägslinjerna (”högt i tak och stora fönster”) bor mest unga familjer som är upptagna av arbetet, deras barn har daghem eller skolor och en mängd hobbies. Det finns helt enkelt inte tid att söndra omgivningen och göra den trivsam. Intresse finns men kunskaperna saknas också ofta.
Därför behövs avlönade yrkesmän och -kvinnor som kan slita på inredningen och smutsa ner gårdsplanen. Alla fjorton blivande vanvårdare fick genast avlönad praktikplats och framtidsutsikterna är goda.
Hildurs syster tog en burk med färg och sprayade H.U.W. (hennes initialer) i meterhöga bokstäver på betongväggen till ett förråd medan jag vandrade vidare.
Jag trängde mig ut genom en nyplanterad häck men ringblomman jag ville bryta lyckades jag inte dra upp.