När Leopold Staff skall gå över en bro – om den så överbryggar Skamander eller något annat vattendrag – skildrar han det på följande vis:
Most
Nie wierzyłem
Stojąc nad brzegiem rzeki,
Która była szeroka i rwista,
Że przejdę ten most,
Spleciony z cienkiej, kruchej trzciny
Powiązanej łykiem.
Szedłem lekko jak motyl
I ciężko jak słoń,
Szedłem pwenie jak tancerz
I chwiejnie jak ślepiec.
Nie wierzyłem, że przejdę ten most,
I gdy stoję już na drugim brzegu,
Nie wierzę, że go przeszedłem.
Sådant är livet. Vem av oss, i dödsögonblicket, skulle väl ha trott att det en gång var överståndet? Och dock och därtill – en triumf, som Czesław Miłosz skrev [inlägget 15 augusti].
Det finns i många finländska hem en bild av två barn som går över en bäck under en ängels beskydd.
Många tror nämligen att den kristna övertygelsen är att ängeln skyddar oss från fallet. Nej, den kristna övertygelsen är att även om vi faller i och drunknar, är han där.