Hur kan man förena Friedrich Nietzsches och franciskanernas tankevärld?
Det kan man inte. Men Leopold Staff försökte göra det. Och han räknas till en av 1900-talets allra främsta polska poeter, han inspirerade bl.a. den berömda Skamander-gruppen.
Franciskus av Assisi kan säkert inspirera poeter men han är inget föredöme för kristna.
Där vår Frälsare Jesus Kristus predikade om fåglarna – se på dem, gör er inga bekymmer! – predikade Franciskus för fåglarna. Någon sådan befallning har inte de kristna och att predika evangelium för djuren är bara ett uttryck för förakt för vad Bibeln lär oss om mänskan och om skapelsen.
Det är ett uttryck för samma gudsförakt när Franciskus försökte förmänskliga naturföreteelser. Det påstås att när en liten eldsvåda uppstod i hans cell, tvekade han att kasta Broder Vatten på Syster Eld, för att inte kväva henne. Det är kanske en påhittad historia men det är konsekvensen av hans förvirrade lära: förvirring, förstörelse och ödeläggelse.
Franciskus visade också sitt förakt för Kristus genom att späka sig och plåga sig själv. Kristi lidande på korset räckte inte till för honom, som det bör vara för oss kristna.
En kristen vill ju inte öka mängden av världens lidande, som Kristus burit för oss och i vårt ställe.
Tyvärr har man nu tagit in Franciskus’ Solsång i psalmboken, där talar han om ”Syster Död”. Det är en rent antikristen och hädisk tanke. Bibeln talar om döden som vår fiende och en fördärvsmakt, inte som någon vänligt sinnad ”syster”. Paulus skriver om Kristi seger i de yttersta tiderna: ”Som den sista fienden berövas döden sin makt.” (1 Kor. 15:26)
Men till ett sådant vanvett leder romarnas vidskepelse och avgudadyrkan, att Franciskus i påvesekten kan upphöjas till en förebild.
Vi återkommer till poeten Leopold Staff.