Romantiskt nonsens, tänkte jag. Romantiskt nonsens.
Inte så dumt som poesi kanske, men björkar sjunger inte. Visor kan inte vara gröna.
Hur det nu kom sig satte jag örat till en al för att bekräfta mitt omdöme vetenskapligt. Min överraskning var stor när den började sjunga!
Den visste också berätta om de där namnen som skars in i barken, om flickan som grät, och om pojken som så stolt i håg betraktade den blåa vikens våg. Det var inget nytt. Jag tänkte att allt det där måste vara dendrologiskt allmängods.
Men sedan fick jag höra en del nytt skvaller. Det gällde bekanta personer, den här alen tycktes veta vem jag var och vilka jag kände.
Vem skulle ha trott det! Det skulle ha upprört många sinnen om det stått i Västra Nyland. (Nu är det väl mest andra träslag som blir tidningspapper, och väl är det.)
Jag har avlagt ett absolut tysthetslöfte men sådana kan brytas. De är ingenting att lita på, det vet jag av erfarenhet.
Ett dåligt minne är mycket säkrare. Det var något jag tänkte berätta om någon, kanske kommer det tillbaka. Det var inte om barken. Inte heller om den blåa vikens våg. Något på ’s’. Och sedan fanns där ’a’ eller ’o’ i mitten.
Måste fråga alen på nytt.