Vid infarten till min sjö finns en stor informationstavla, som ingen kan passera utan att se förbudssymbolerna. Inga hundar. Förbjudet att fiska, att röka, att tälta.
Sent på hösten är här folktomt men ibland kommer någon vilsegången tant med en hund. De ger sig dock iväg rätt snabbt. Förra veckan stod en gul man på klippan och kastfiskade. Men han hade inget för det.
Det är överträdelser som man får räkna med. Däremot kan jag nu berätta om ett ovanligare fall.
Det var en hund och den kom utan sällskap. En stor, ljusbrun hund. Inte gjorde den något förtret och den sprang förbi mig upp på klippan och stod där och tittade ut över vattnet. Fåglarna blir förstås skrämda men det är värre på våren med alla ungarna.
Den hade väl rymt.
Jag var just på väg hem då jag såg vad hunden gjorde. På något vis hade den manövrerat ett långt spö, ett gammaldags bambuspö, med tassarna och nu satt den och fiskade!
Ett dubbelt brott, alltså. Borde jag ingripa? Jag satte mig på tänkarbänken och överlade med mitt sämre jag men det bättre vann som vanligt.
Och vem kunde jag väl rapportera det till om hunden inte brydde sig om min admonition? ”En hund som fiskar” – ja, jag vet hur poliser och ordningsmän resonerar vid sådana anmälningar.
Så jag reste mig igen för att gå. Då såg jag tältet!
Hunden hade slagit upp ett tält på den lilla gräsplätten nedanför. Ett litet, kupolformat tält, jag tror att de på något sätt är nästan självuppresande, men ändå… jag har aldrig tidigare sett en hund göra sådana saker.
Det med tältandet fick mig i alla fall att göra slag i saken. Ett trefaldigt brott! Jag gick fram till tältet, hunden var där inne, den tycktes inte lägga märke till mig – inte förrän jag slog upp tältdörren, då hajade den till.
Den tittade skrämt på mig med stora och vädjande hundögon. Den sade med ynklig röst:
– Du talar väl inte om för husse att jag röker?