Hon skar sig i fingret.
Det var en bagatell och ett mycket litet sår men konsekvenserna kan vara oanade.
Vi kom att diskutera släkthistoria – det hade nämligen framgått att vi var avlägset släkt – och hon berättade att hon (på andra vägar) högst antagligt har kungligt blod i ådrorna.
Detta genom en person i Sverige på 1600-talet. Låt oss kalla honom Pelle I, beteckna hans blod och genetiska arv med talet 1 och för säkerhets skull räkna med bara tre generationer per århundrade.
Hans son, Pelle II, bär i sina gener hälften av detta arv. Pelle III har en fjärdel osv. Med Pelle IV kommer vi till sextonhundratalets slut. På 1700-talet föds Pelle V-VI, på 1800-talet Pelle VII-IX, på 1900-talet Pelle X-XII och nu satt jag och språkade med Pelle XIV:s generation.
Och dessa bär alltså 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/32, 1/64 osv. av det kungliga arvet. Hon som skar sig har, uppskattningsvis, 1/8192.
Nu skulle en statistiker naturligtvis räkna med att det kungliga blodet är jämnt utspritt i blodomloppet och att det blandats slumpmässigt med adels, borgares och bönders.
Men är det så säkert? Vi talar om ’kungligt blod’ och någon sanning skall det väl ligga också i det talesättet.
Kanske blandas det inte. Kanske cirkulerar det i förnäm avskildhet genom seklerna Kanske var det just de kungliga hundradelarna av en milliliter som flödat i hennes ådror och nått ringfingret, som förspilldes vid denna incident?
Man kan inte veta. Och mig föreföll hon faktiskt mera bondsk efteråt.