Hon heter Pia och hon bor i nedersta våningen mitt i höghusområdet. Efternamnet börjar på ’H’.
Jag har aldrig hört att någon spontant skulle karakterisera henne som ’intelligent’ men man måste medge att hennes spionsystem i all sin enkelhet är både klokt uttänkt och fungerande.
En av hennes datorer står på skrivbordet alldeles vid fönstret, hon ser vem som kommer och går och de ser henne där hon sitter. Hon gör ingen hemlighet av sin verksamhet – åtminstone inte av de synliga delarna av den.
Eftersom hon känner de flesta som bor i området och genom sina kontakter får reda på vilka de övriga är, bygger hennes system på vanliga alfabetiskt ordnade förteckningar. Sedan möjliggör också vanliga ordbehandlingsprogram sökningar med många olika parametrar. Kanske har hon också – ja, det förefaller troligt – kontakt med datorkunniga ungdomar. Det blir inte dyrt, för när hon gläntat på innehållet i sin databas brukar många avstå från att begära någon betalning alls.
Det är inte utpressning och inte är det frågan om mutor heller, ju, det är tvärtom en sälllsynt öppenhet som gäller.
Ett kvarter längre bort bor en av hennes manliga medarbetare. Han sitter inte vid datorn men tillbringar det mesta av dagen på sin balkong på tredje våningen. Han har därför ännu bättre utsikt och insikt i skeendena och han idkar fågelskådning året runt.
Pias egen bakgrund är antagligen oförvitlig. Och om den inte skulle vara det, har hon ju sin databas. Om någon skulle antyda något.
Hon har hållit på rätt länge, jag har sett henne vid fönstret i ett årtionde. När hon började, vet jag inte. Hon bedriver också släktforskning och är med i sammanslutningar som ägnar sig åt sådan.
Fast jag inte bor inom hennes omedelbara revir har hon med största sannolikhet kännedom om denna blogg, den hedersprickan och förträffliga kvinnan, oförvitliga främjerskan av grannsämja och exemplariska medborgerskan.