Det fanns inte så väldigt många böcker i mina föräldrars bokhylla när jag var liten men dock en ansenlig mängd. Där fanns läroböcker i juridiska ämnen, som min far införskaffat på tjänsten vägnar och för undervisning. Men som han personligen var mera intresserad av evangeliet än av lagen, fanns där Luther och många andra pålitliga dogmatiker. Min mor var tidvis också lärare och hennes böcker handlade mest om svensk och finsk språklära.
Sedan fanns där de intressanta böckerna, de vilkas förekomst i hyllan inte gick att förklara med rationella argument. Som jag redan tidigt kom att betona de strängt osystematiska studiernas betydelse, var det dessa jag fastnade för.
Där fanns några böcker av Olli. Inte kunde jag någon finska och Olli var en finsk kåsör. Jag minns inte hans riktiga namn. Men inledningen till ett av kåserierna är oöverträffad och stark nog att översätta sig själv i mitt unga sinne:
”- Hyvää, sanoi mustapartainen mies, päivää.”
Den svartskäggige mannen var Ollis alter ego – en kortväxt herre med hatt och drag av lakritstroll eller den svarta figuren i Mumintrollet. Inte minns jag heller vad han / den heter – Stinky, kanske?
Senare har jag läst och förstått ett kåseri där Olli intervjuar sig själv. Han förklarar där för den tänkte journalisten att han finner tråkiga och alldagliga ting oemotståndligt roliga men att han omöjligen kan se det lustiga i det som folk i allmänhet skrattar åt.
Därav hans popularitet och hans kåserikonst.
Olli dog långt innan bloggarna kom. Hans minne lever.