Varje morgon läste han först tidningens dödsannonser.
Om hans eget namn inte fanns med, satte han sig att författa en dödsruna över någon av de avlidna. Som han varit journalist vid lokaltidningen i en mansålder före sin pensionering, hade han en vidsträckt personkännedom.
Men nekrologin är en svår vetenskap. Det var för mig en obehaglig uppgift när jag vid min första sejour som sommarpraktikant sattes att författa en runa över en konstnär. Inte visste jag vem han var och inte var jag kompetent att bedöma hans produktion.
Jag gillade inte att den gick i tryck. Men den var inte lång och jag skrev inget annat än sådant jag inhämtat från säkra källor.
Esaias Tegnér ger i en dikt sin hustru noggranna instruktioner om vad hon skall säga om honom, när han väl är död. Men det kan väl ändå göra detsamma.
Givet tvånget att ljuga eller överdriva i nekrologer och givet deras ringa intresse för objektet själv, föredrar jag livsrunor. Varför fylls inte tidningarna med sådana?
”Idag har vår kära Pelle Pettersson inte lämnat oss. Han lever fortfarande kvar till sorg och bedrövelse för sina kusiner, hans enda levande släktingar. Pelle Pettersson är nämligen en mycket elak person, illa beryktad i trakten för sin ohövlighet och sitt ohyfsade maner.
Men hans katt gillar honom.”
”Till sin oförställda glädje kan Småstadskuriren berätta att Fia Svensson lever och har hälsan. Hon har inte ens varit sjuk och till sin kommande bemärkelsedag har hon bjudit in hela redaktionen jämte innehavaren av tidningsbolagets aktiemajoritet, greve von Schnurrbart i Österboda.
Vi förenar oss i den allmänna glädjeyra som med all säkerhet överväldigar tidningens prenumeranter vid detta väntade besked.”