– Nu är det slut på supandet, sade han. Han hade varit hos läkaren och sedan tillbringat eftermiddagen och början av sitt nya liv i svampskogen.
Det motsägelsefulla i hans föresats låg i att han satt. Han satt utanför butiken med en ölburk i handen tillsammans med några supkamrater och jag uppfångade hans replik i förbifarten för en liten stund sedan. Jag vet inte vem han är.
Jag, som åtminstone hittills inte haft problem med vare sig vin eller sång, har ändå sett mera av eländet än de flesta. Många, många har försäkrat mig att det är slut på supandet nu. Ändå kan jag inte dra mig till minnes en enda person för vilken denna utfästelse blivit verklighet. Jo, kanske en. Men han är död sedan länge.
Det fanns en aktiv frikyrka i en stad där jag bodde, de gjorde ont värre genom att publicera tillnyktrade alkoholister i helsidesporträtt på pärmen till sin tidning. Det får mig att tänka på misstänkta statsministermördare som bekänner sitt dåd för en kvällstidning så fort de blir i penningknipa.
Och sedan återtar de bekännelsen, också de. Inte ljuger dessa holister kanske sådär öppet medvetet men under ytan gror hemliga tankar. Man får många sådana när man är alkoholiserad; halvlögnen blir en livsstil och man vet inte själv vad man egentligen tänker. Det är ju möjligheterna till en ny fylla som bestämmer dem och ’viljebeslut’ är ett obegripligt ord, fast man gjort så många ansatser att begripa dess innebörd.
Naturligtvis är det en bestämd person jag hade i tankarna när jag började detta inlägg.
Han befinner sig nu på ett tillnyktringscentrum – för vilken gång i ordningen? Han har dock nyktra vänner och hoppet lever, hans lever likaså.
Vi ber!